Det var då det hände. Då kom vår Julian till världen. Jag tänker inte sitta och skriva nån lång förlossningsberättelse som alla andra gör. Men det var planerat att han skulle komma på onsdagen den femte genom ett planerat kejsarsnitt, men han ville ut tidigare. Jag var i kontakt med förlossningen tre dagar i rad utan att bli tagen på allvar. Efter mitt fjärde samtal på lördag natt fick jag komma in för att kunna lugna ner mig, för nåra förlossningsvärkar var det ju inte enligt dem. Väl där visade det sig att det faktiskt var på gång och vi fick stanna kvar över natten för att sen genomföra snittet dagen efter.Efter tre dygn på BB fick vi åka hem och då fick vi leva i ett snittanpassat hem. Eftersom jag inte kunde gå i trappor så fick vi flytta ner sängarna till vardagsrummet. Men jag blev snabbt bättre och bättre för varje dag och som tur är så har jag världens bästa sambo som tog hand om både mig och Julian på allra bästa sätt! Nu en månad senare är jag äntligen igång med långpromenader och kampen på gravidkilona. Känns så fruktansvärt tungt att ha gått upp allt det jag gick ner för nåra år sen och måste kämpa bort dem en gång till! Men bort ska de och snarast möjligt är det som gäller!
